Geoffery

Jag sjönk nu. Som en sten i en bottenlös brunn. Jag orkar verkligen inte klättra upp som läget är nu. Jag tar studenten och solen skiner trots att de sagt att det ska bli regn. Ändå regnar det inuti mig. Det rengar och regnar. Ilskan har förbytts i nån känsla som ligger mitt emellan svek och hopplöshet. Jag vet inte vad som händer, mer än att jag känner mig som ett verktyg i någons vilsna sökande efter Gud vet vad. Jag känner mig använd och bortslängd. Der känns verkligen bara vidrigt just nu och allt som kommer fram är tårar. Att helt plötsligt inse att en person som man lärt känna och faktiskt trivts med, bara har spenderat tid med en för att den saknat någon helt annan. Att denne person sagt saker som bara varit tomma ord, men som för stunden både värmt den själv och mig. Förjävligt är vad det är och jag kan säga att jag aldrig någonsin mer tänker göra om det här misstaget. Om det nu är så att jag tar mig upp, vet jag att jag för varje gång jag träffar dig så kommer jag sjunka ner igen. Äckliga människa.