please don't take him just because you can

Det här med att vara high on life kan faktiskt vara frustrerande. Det förutsätter ju liksom att ens närhet också är det, annars ter man sig lätt som lite dryg. Jag vet ju själv hur mkt man stör sig på glada människor när man själv är trött och seg.

Har suttit och bläddrat i universitetskataloger för hösten och hittat MASSOR av små kurser jag vill ta. Att bara läsa lösa kurser är väl dock ingen bra idé så jag har faktiskt hittat ett program jag är väldigt sugen på. Treårigt är det, vilket känns lagom och det är i uppsala, vilket oxå det känns lagom. Är inte helt tillfreds med det dock. perfectum hade varit om det funnits vid SU..

mitt i allt sätter pappa en bok i händerna på mig. en bok med tämligen inbjudande layout om resmål runt om i världen. grand canyon, victoriafallen, kapstaden och transibiriska järnvägen är nu uppsatta på min "to do-list".

mamma och gry ligger i soffan och "åker vasaloppet". mamma sover och har gjort hela morgonen. hon vaknar till bara för att ropa på pappa som ska komma med te, rostmacka, DN, höja ljudet, sänka ljudet, etc. om hon är sjuk? nej. hon "tycker bara att det är jobbigt att åka skidor"

ibland kan man gå in för saker väl hårt tycker jag nog.


jag har nån nerv i kläm i armen. tror jag. höger långfinger rycker, liksom som i spasmer. det är jättedrygt, speciellt när man sitter vid datorn, för man klickar okontrollerat på saker hela tiden.

ska kila nu. häromdagen när jag gick med post på ett äldreboende fastnade jag vid en tant som stog i korridoren. när jag tillslut gjorde ett tappert försök att komma därifrån och fortsätta det jag höll på med råkade jag säga att jag var tvungen att kila vidare. sååååå pinsamt. "nejnej!" sa hon "det ska du inte alls det! Inte kila vidare!!"

haha. okejdå. jag ska GÅ vidare.


adjö

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0