jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns
jag ramlade. fan vad jag ramlade. jag är uppe nu. åtminstone på knä. jag har gått på knä länge nu, men kanske kan jag få komma upp på fötter igen snart. jag har börjat hoppas.
jag har läst i min kurslitteratur. jag förstår okej. varken bra eller inte alls. jag ska skriva endel tills på fredag. en seminarieuppgift på 400-600 ord. måste gå. det kmr bli det sämsta jag nånsin lämnat in om jag inte får en blixt från himlen i huvet imorgon när jag sitter där och kvider och våndas.
erika är här. vi har pluggat hela kvällen. hon mer än jag, eftersom jag sitter här och slösar med tid. fan. ska läsa om vad jag läste igår tror jag. sen det jag läste tidigare idag. sen det jag inte läst alls, vilket är mer än det jag läst so far. jag drunknar och kvävs. det gör hon brevid mig också. klockan 22 är det fika och girls. längtar.
hejdå
för ett ögonblick igår, när fotfästet var helt borta, så kom jag på mig själv med att tänka på dig. att du då var så oviktig att det kändes helt absurt att ens tänka på dig i samma tanke som mig. Jag vill inte ha tillbaka gårdagen för allt i världen, men jag önskar att den tanken hade funnits kvar när jag kom till sans idag. Ändå ligger den nu där och får mig att känna mig oviktig, oattraktiv, orespekterad och nedtryckt. Jag hatar dig... ju inte.
Kommentarer
Trackback
