att se det fina i den fula världen

 
jag är i ett töcken. Mår illa men kan inte lokalisera var. Om det är i magen, huvudet eller djupare inuti. Får panik vid tanken på att snart inte vara ensam hemma längre. Hur gör man när man interagerar med andra människor?
 
Jag skyller min otäcka känsla på ågren och begynnande förkylning. Att jag ätit för konstigt och att jag drack för mycket igår.
 
Jag har minnesluckor igen. Jag får det så ofta. Jag är för flamsig, ryckig och flackande. Det beror inte på alkoholen, inte enbart.Vissa saker etsar sig dock fast på näthinnan och i hjärnan. Maler bak i huvudet till jag tror att jag blivit galen på riktigt.
 
Jag önskar att vi kunde verka på lika villkor du och jag. Eller att jag skulle vara stark nog att kliva ur den onda cirkeln som driver mig till botten av ån. Ett jävla skit är det. Jag visste det hela tiden.
 
Att vara arg på sig själv är en jobbig känsla. Den hjälper mig inte direkt nu.
 
När jag tittar rakt fram känns det som om mitt ansikte är halvt. jag känner mig fortfarande luddig i huvudet. oklar. onykter.
 
sova tidigt ikväll, tillbaka till verkligheten imorgon. Sala kan vara bra, i små doser. jag bli ett vrak här.
 
 
adjö
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0