Vad är det för fel med att älska det man har?

Jag borde inte skriva just nu, men jag antar att det är någon form av terapi.
 
Inte mycket går rätt just nu. Andra antagningsbeskedet kom inte med några bra nyheter och hur hösten kommer te sig är ännu oklart. Det brinner fortfarande alldeles för mycket och varje andetag påminns man om att FÖR nära hemma står naturen i lågor. Är helt mosig i huvudet av allt som bara snurrar där. Mina händer darrar och jag är så psykiskt trött att sömn inte längre räcker till.
 
Inatt sov vi utspridda på fyra olika platser, jag och min familj. Pappa hemma, mamma och Erika hos mormor och morfar, Millis hos Viktor och jag hos Tove och Fridas familj ute i Irsta. Röken blev för mycket efter att ha jobbat i den en hel dag och när den dessutom rullade in över Sala med besked igårkväll fick jag panik och flydde fältet.
 
Ska efter en fika med Oda och ett våldgästande kissbesök hos Anton nu sätta mig i bilen och åka ut till rökinfernot igen. Tack och lov har det nu börjat vattenbombas och det är bara 48 timmar till jag kommer befinna mig i Uppsala där luften fortfarande går att andas och där jag kan få glömma bort lite av allt det stressande. Och om inte glömma så åtminstone plåstra om skadorna lite.
 
Allt löser sig, det är klart det gör. Som Oda och jag konstaterade när vi satt uppgivna och omringade av rök på en parkbänk idag: vi kunde ha haft ebola.
 
 
Adjö så länge
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0