Visions of Johanna

Jag klättrar. Långsamt och försiktigt och ibland mycket, mycket ostadigt. Jag ska komma upp, det har jag lovat mig själv. Får stöd av mina älskade vänner, som verkligen betyder allt i stunder som denna.

Imorse vaknade jag och kände att jag nog inte ville vakna mer. En veckas hårt festande tar verkligen ut sin rätt på kroppen och det var med darrande armar och ben som jag satte mig i bilen (!) och hämtade karin. Det gick bra att köra hem. Hällde i mig vätskeersättning ur mammas guiness-glas (=stort alltså) och kollade på vänner. Somnade och vaknade en dryg timma senare av att pappa kom hem. Nu har jag försökt tanka i mig vätska och lite mat. Maten gick sådär. har varit iväg och städat lokalen i regnet och fick kväljningar av utmattning varje gång jag drog dammsugaren fram och tillbaka. Nu skakar jag igen och har bestämt att jag nog hinner vila liiite till innan jag måste duscha och rycka upp mig för att återigen åka in till stan.

När söndag kommer ska jag få vila. Lördag förmiddag är jag väl troligtvis bakis igen, men måste då vara pigg till eftermiddagen då det bär av upp till falun för att sjunga. Hur rösten mår då, dagen efter studenten är en fråga jag inte kan svara på i nuläget. Hoppas verkligen att majas feber och onda hals inte smittar mig tills dess!

Nej sova lite var det. Käken har även den börjat darra och jag biter mig i tungan ungefär en gång varannan sekund. Nu kom Millis hem och skriver "haaallå!" jag svarar "heeejdå" på ren impuls. herregud johanna, vad sliten du är! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0