Geoffery

navet har sin egen badanka på popaganda.se! alldeles som liksom likställda med Robyn, Shout out louds, This is head, Jonathan Johansson, Belle och Sebastian, Familjen... sjukt nice!

är så sugen på att åka dit. det är jag verkligen. en födelsedagspresent åt mig själv liksom. samtidigt är det sista helgen som karin, saris och emma är hemma och jag tkr almost att vänskap ska värderas högre än festivaler och annat trams! haha. julia har ju vänner på plats i sthlm så henne är det inget synd om ;)

jag behöver ny musik! verkligen! har lyssnat på samma låtar om och om igen i ett år nästan. vill ha syntbaserad pop, gärna lite.. hur ska man säga, typ tyngre, hårdare. bra beats, fräscht, lättlyssnat men samtidigt tungt.. där kom tyngden igen. har jag ett tungt inre? 

det finns musik jag inte kan fastna för hur jag än försöker: U2, anna ternheim, lykke li, lars winnerbäck, moneybrother, tom waits (har dock inte fått så mkt uppmärksamhet än så länge), bon iver (skinny love och for emma borträknade, de är underbara!), the killers, kent.. kan göra listan längre men jag tror ni fattar.

sen finns det de som är snarlika de band/artister jag nyligen räknat upp men som jag faller pladask för: Jeff Buckley, julian casablancas, markus krunegård, broder daniel, new order, wolfmother, mötley crüe (jag vet, genrebrott), peter doherty (med band som utan), the ark... ni fattar där också.

jag undrar vad som är grejen. knappast kvalitén på musik, för det gör alla mer än bra, det är bara det att de inte vill in i mitt hjärta riktigt. de stannar vid att vara just, bra.

så är det med människor också. jag har svårt att känna den där kicken som när man träffar någon man känner att man verkligen vill umgås med. ofta landar det vid "ja, hon/han är trevlig" och sen ingenting. jag skyr alldagligheten lite, tror att jag letar efter personligheter som sticker ut. varför? gör jag det själv? samtidigt som jag är livrädd att folk ska tycka att jag är "trevlig, snäll, glad" och alla de där andra opersonliga svala men ändå positiva orden, så är jag minst lika rädd för att jag ska vara nån sorts crazy person som aldrig kan tas för seriös, utan snarare för ytlig. jag är så rädd för ytligheten samtidigt som jag tror att den ibland är människors räddning.

tillbaka till musiken: varför kan jag inte ta jocke bergs texter som lika innerliga och från hjärtat som ola salos? varför är lars winnerbäcks gitarrspel och röst inte på långa vägar lika genomborrande som jeff buckleys? varför känner jag så mkt mer för broder daniel ruffa instrument och halvnördiga texter än vad jag gör för U2s nästan perfekta musicerande? vad är grejen?

om någon har en idé, please comment!