pain pain never again
jag är glad, även om jag blir mer och mer säker på att jag nog har nån lindrigare form av asbergers syndrom. när jag sett i rymden finns inga känslor så fick jag med mig ett ord: kaos. och det har liksom satt förklaring på hur jag känner när jag tappar fotfästet. då blir det kaos i mitt huvud.
sambosara är inte hemma. jag tror att hon är på nya jobbet, men jag är inte helt säker. ringa till henne går inte det heller. hon började halv tio och skulle vara klar innan mig trodde hon. jag var tillbaka från turen halv tre och stannade sen och drönade på jobbet till tio över. snart en timme i hemmets lugna vrå utan snaffe. hoppas att hon inte gått bort sig. hon har ju trots allt inte bott i sala på ganska länge...
funderar lite på vad som ska intas till kvällsmat. mormor tycker att jag ska följa med till ransta ikväll. julias mammas kör har tydligen nåt grejs och josse ska dit vad jag hört på jobbet fårn hennes mor. orkar egentligen inte, men josefine och tårta kan nog dra upp även mig ur soffan. kanske. det beror på hur jag känner mig efter mat och dusch.
jag har ångest inför torsdag, då jag tydligen ska klara mig själv på turen. tre futtiga dagars övning. snart rinner bägaren över, micael dahlgren!
ska nog kila ner på stan och köpa nåt för att hjälpa upp mitt psyke.
adjö
