Geoffery

åh, det kryper under mitt skinn och jag får en känsla av obehag, äckel, asky och sorg.

 

det svänger fort, det där humöret, som det konstaterades igår med oda.

 

jag vet inte vad det är, men jag vet att det är och att jag inte vill att det ska vara. det var och det gick illa, det blev igen mot min vilja. jag borde klippa banden, men man biter inte i den hand som föder en.

 

 

 

 

en fundering jag haft är att jag nog egentligen borde fötts lesbisk. varför har jag annars så lätt att förstå och umgås med tjejer, men så svårt att lita på och ta killar på allvar? det borde ju vara lätt. en människa är en människa. vi talar samma språk och vi går på samma jord. ändå får jag det gång på gång slängt i mitt ansikte dessa stereotypbilder av män. man blir en sämre människa varje gång det händer. lite mer stängd och cynisk för varje gång. för varje gång dömer man dem hårdare och ger färre och färre chanser.

 

sorgligt men sant.

 

jag har en vän som är den mest förlåtande själ jag någonsin träffat. det är en konst att vara både förlåtande och stark. varje gång jag är the bigger person känns det som om jag förlorat snarare än vunnit. varför är det så? varför ses förlåtet som ett nederlag istället för en seger? det är ju en styrka? eller? en person som ber om förlåtelse och blir förlåten borde känna sig liten istället för stor. och en person som inte ens inser att den behöver be om förlåtelse är allra minst.

 

 

allt för mig just nu.

 

adjö