Geoffery

Jag är trött nu. Trött på stressen. Trött påa tt inte kunna sova på grund av den. Trött på att knappt orka prata med folk på grund av den. Jag är trött på att inte kunna hantera den. Trött på att den äter upp mig och mitt psyke så pass att min kropp säger ifrån genom att ge mig smärta i den.

 

FAN.

 

Mitt syfte känns dåligt och oprecist. Mina teorier känns helt bortom all räddning. Jag kommer ALDRIG att få ihop det här. Jag är på riktigt RÄDD för vad jag kommer få för feedback.

 

Jag mår fysiskt illa för typ fjärde dagen i rad nu och det tär.

 

Jag hatar att plugga. Jag hatar det verkligen. Samtidigt som hatet kryper oron där under någonstans. Oron att inte ha hittat rätt. Ska jag jobba med det här? Det går ju inte, jag fungerar ju uppenbarligen inte ens under press. skriva inför deadline. att ständigt granskas.

 

det är svårt att hålla ner paniken. jag lyckas bara i tre-fyratimmarsetapper, sen bubblar den upp. När tårarna är slut lyckas jag trycka ner den igen en stund. och så håller jag på.

 

det är skämmigt att bli en sånhär röra när man möter höga murar, stora utmaningar. just därför skriver jag om det i hopp om att inte vara ensam.

 

jag har en hel klass som har samma krav på sig som jag har. ändå känner jag mig ensammast i världen.

 

 

godnatt ni som kan sova.