lyfte och försvann, precis som drömmar kan

Tre flickor på 27 kvadrat, och så kommer vardagarna se ut den här sommaren. Eller nej, men fem-sex veckor framöver i alla fall. Trångt i sängen och än trängre i köket (kokvrån). Att vi bara har ett badlakan adderar på flyktinglägerskänslan, men äh. Om det är nåt vi inte kan klaga på så är det ensamhet!
 
Nu sover de båda yngre. De laddar för långpromme upp till måns-ols för en fika i (om vi håller tummarna hårt) kvällssolen.
 
Första jobbdagen var dryg. Fattar inte hur jag ska fixa allt det där själv på måndag och två veckor framöver, men det får helt enkelt lov att bara gå. Utmaningar dricer utveckling har jag hört. Upp till bevis!
 
Längtar till uppsala såsom jag kommit att känna det det senaste året. Att jag inte kommer att få det tillbaka är ett fakutm som än är svårt att acceptera. Att människor kommer att komma och gå, att halka ur mitt grepp mot min vilja är något som också det känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte kompatibel med den livsstil man förväntas (tvingas?) ha idag. Jag kan inte med detta flackande, skörheten, osäkerheten.
 
 
Ska nu göra något så ohärligt och vuxet som att betala räkningar. Detta utan att ha fått så mkt som en krona i inkomst denna månad. Önska mig lycka till!
 
 
Adjö
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0