om du ser min älskade, säg att hon vet var jag finns

Ännu en dag av uppsatsskrivande. Nu är det inte jättemycket kvar, vilket känns nästan surrealistiskt. Ska det gå så här smidigt verkligen? Jag är verkligen inte den som gnäller, men direkt när något känns lite för bra ser jag mig över axeln och undrar om det är något jag missat? Kanske, kanske inte.
 
Det blir mycket annat också. Är väl aldrig så uppdaterad på twitter och instagram som när jag pluggar hemifrån. Eller som när jag pluggar, punkt. 
 
 
 
Det är det här otrevligt stället jag skriver om förövrigt. Dessa bilder är gamla, från alldeles i början av september. Idag är alla träden nedsågade och bortkörda. Det är kusligt på ett sätt som jag inte upplevt någon annanstans. Ett väldigt nära exempel på naturens kraft. 
 
Om en stund ska jag möta upp carl och frida för en liten sväng på stan. Om en halvtimme början mit korpenlags första match för säsongen. Jga lider fortfarande sviter efter min förkylning, så tvingas stå över idag och imorgon för den goda hälsans skull. Här ska icke göras en Erika och vara sjuk 548572452 dagar bara för att man itne håller sig på mattan tillräckligt länge!
 
 
Nästa vecka kommer förhoppningsvis Oda hit en liten sväng. Det längtas det efter! Hurra!
 
 
Adjö

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0